onsdag 1 februari 2012

Då jag var barn

”Till alla som var barn på -60 och -70 talet.

Först överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack ibland under graviditeten. De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt blue cheesedressing samt tonfisk men blev aldrig testade för diabetes.

Efter detta trauma blev vi lagda på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt. Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm. Som spädbarn och barn åkte vi bil utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag.

Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och inte ur glas eller flaska. Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och ingen dog av detta. Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i filen. Inte blev vi överviktiga för det för VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE.

Vi kunde gå hemifrån på morgonen och leka och kom hem först till kvällen. Ingen kunde nå oss på hela dagen och vi var ok i alla fall. I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka nedför någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.

Vi hade ingen playstation, nintendos, X-box, video eller DVD, inga 150 kanaler på TV, inget surroundljud, CD-spelare, inga mobiltelefoner, datorer, inget Internet eller MSN. Vi hade vänner och dem träffade vi oftast utomhus.

Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben och slog ut tänder. Och inte blev någon stämd eller anmäld för det. Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen. Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar. Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in för att prata och leka.

Idrottslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna. De som inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen.”

Så var det då på den tiden...
Har fått texten av en kollega och tyckte den var värd att föras in på bloggen.

Hälsningar,
rektor Nina

3 kommentarer:

  1. Camilla Fredriksson2 februari 2012 08:06

    Ja, så var det verkligen.. helt otroligt att man överlevt ;-))

    SvaraRadera
  2. Tänkvärt! Ibland är vi som är dagens föräldrar alldeles för mycket inne och styr och formar - både våra barn och de omgivningar som barnet finns i....Barn växer som individer av lagom mycket motgångar och frustration! Ha en jättefin helg Nina, gillar din blogg :)

    SvaraRadera
  3. Vilken bra blogg.Väx upp som föräldrar.Våga sätta gränser för era älskade barn från första stund.Barn är jättekloka och förstår att utnyttja situationer mycket tidigt.Barn behöver regler och MYCKET KÄRLEK!

    SvaraRadera