Att tvingas stanna upp

"Det enda som betyder något är att få vara frisk..."
Hur ofta säger vi inte så?

Jag har under de två senaste veckorna blivit påmind om hur otroligt viktigt det är att ha hälsan i behåll.

Nu har jag inte alls varit allvarligt sjuk utan haft en ihållande förkylning med feber i många dagar och infektion i luftrören men det har varit alldeles tillräckligt för mig - jag har känt mig helt slut, andfådd och darrig i knäna.

När jag legat här under täcket och snörvlat har tankarna gått till dem som är allvarligt sjuka och som kanske inte ens vågar hoppas på att bli friska. Som vet att de inte kommer att få uppleva den kommande våren och sommaren.

Därifrån vandrar tankarna vidare till alla nära och kära - till barnen först och främst, till föräldrarna, till systern, till syskonbarnen och längtan efter dem alla blir nästan överväldigande då jag lyssnar till KENT, U2 och Coldplay - snörvel, snörvel!


Nej se, det här går inte an ;)

Jag hittade dikten "Besvärjelse mot morgonångesten" skriven av Ylva Eggehorn i en bok jag läst i nu på morgonen. Dikten lyder:

"Herregud!
Upp med dig!
Ligg inte där och
ynka och kinka!
Världen är inte
en stor vargkäft.
Dagen är inte
en taggig skruv
som ska klämma åt.
Tystnaden är inte
iskall och hotande!
Golvet är inte
kallt och farligt!
Vattnet är inte 
skållhett i kranen!
...
Det blir en solig morgon
med gnistrande frost i träden!
Det kommer ett brev i lådan
där det står - Du är toppen!
Och om det inte kommer
så måste du upp i alla fall!"



På måndag räknar jag med att vara på benen igen :)

Trevlig kommande helg,
rektor Nina